En genres uppgång och fall

Av Martin Axelsson

I början av 80-talet föddes en spelgenre. Inom denna genre skulle några av de bästa spelen mänskligheten någonsin upplevt alstras. Genren skulle senare falla offer för mer kvantitetsinriktat spelskapande och tyna bort för att nu i modern tid göra en comeback som inte direkt skulle sätta några bestående intryck. Jag talar naturligtvis om de så kallade peka-klicka-äventyrsspelen. Eller, ja, kalla dem vad du vill – men för enkelhetens skull kommer jag hädanefter hänvisa till dem som äventyrsspel.

Det började med textbaserade spel i slutet av 70-talet och början av 80-talet, där Colossal Cave Adventure (1976) var det absolut första äventyrsspelet och skulle följas av det hyfsat populära Zork (1980) som fick två uppföljare. Upplägget var enkelt – man fick i en DOS-miljö beskrivet hur omgivningen såg ut och kunde utefter det förflytta sig i en värld och lösa diverse problem.

1979 upptäckte Ken och Roberta Williams Colossal Cave Adventure och fastnade för konceptet varpå de började utveckla ett eget spel. De bildade året efter företaget On-Line Systems som 1982 skulle döpas om till Sierra On-Line och ännu längre fram slutligen bli Sierra Entertainment Inc. 1980 släppte de Mystery House – det första äventyrsspelet med någon sorts grafik.

![Mystery House][1] Mystery House (1980)

Sierra växte stadigt och skulle under 80-talet få stort inflytande på genren. King’s Quest (1984) var det första äventyrsspelet i tredjeperson och skulle få hela sju stycken uppföljare. Del 7 i serien, The Princeless Bride (1994) spelades flitigt här hemma på vår gamla 486:a. Dock präglades det av en ganska obehaglig stämning som inte tilltalade mig som liten pilt, så jag vågade oftast bara titta på när brorsan spelade. Hur som helst, Sierra producerade senare under 80-talet bland annat Police Quest (1987) som fick tre uppföljare och Leisure Suit Larry in the Land of the Lounge Lizards (1987) som fick sex uppföljare och en åttonde del, dock utan Sierras inblandning, som kommer i april i år.

1987 gav sig dessutom uppstickaren LucasArts in i genren på allvar i och med klassikern Maniac Mansion som i mångt och mycket revolutionerade genren. Det handlar om en grupp ungdomar som ska rädda en hejaklacksledare från en galen vetenskapsman. I ärlighetens namn är det inte särskilt bra – och det kanske låter billigt att döma ut ett så gammalt spel men jag tilltalades aldrig av det då och jag finner inte något särskilt nöje i det idag heller, trots att det finns grafiskt förbättrade versioner till bland annat PC och Commodore 64. Vad som var storslaget var det som skulle följa i Maniac Mansions fotspår.

![Monkey Island][2] The Secret of Monkey Island (1990)

Åren som följde fortsatte LucasArts att släppa spel byggda efter samma mall. Nästa milstolpe var 1990 då tidernas, enligt mig, bästa spelserie inleddes med The Secret of Monkey Island. Monkey Island-spelen borde egentligen inte behöva någon närmare förklaring men i korta drag spelar man som den naive wannabepiraten Guybrush Threepwood i en värld full av spökpirater, insult sword fighting, talande dödskallar och en enorm dos pricksäker humor.

Uppföljaren Monkey Island 2: LeChuck’s Revenge (1991) höll precis samma höga klass som första spelet, därefter skulle det dröja sex år tills tredje spelet The Curse of Monkey Island (1997), seriens höjdpunkt, dök upp. Det är antagligen det enskilt bästa spelet som någonsin har gjorts, om ni frågar mig. Dock har Nima redan formulerat ungefär vad jag känner för det så jag hoppar beskrivningarna här.

Ett fjärde spel i serien skulle komma 2000 – Escape from Monkey Island. Cel shading-grafiken var utbytt mot halvdana polygoner i 3D och musstyrningen hade ersatts av en inte helt klockren tangentbordsdito. Det fick en del kritik när det kom men såhär i efterhand tycker jag definitivt att det håller fanan högt. Stämningen är där, om än kanske lite väl barnslig och färgglad. Piraterna är där, naturligtvis. Humorn är där. Nu har det gått snart tio år och jag väntar fortfarande på en femte del. Men den som väntar på något gott väntar alltid för länge.

För att gå tillbaka till där jag slutade på tidsaxeln släppte LucasArts en del andra minnesvärda äventyrsspel under 90-talet. Indiana Jones and the Fate of Atlantis (1992) lyckas med bedriften att dels vara ett licensspel och dels vara snuskigt bra. Applåder för det. En annan personlig favorit är Day of the Tentacle (1993) uppföljaren till Maniac Mansion. Här snackar vi kvalitet och nostalgi! Jag och en kompis kunde sitta i timtal och försöka ta oss vidare. Day of the Tentacle utspelar sig i samma hus under tre tidsåldrar, samtidigt. Sent 1700-tal då George Washington var nyvald president och husets ägare, nutid och i en framtid där tentakler (!) har tagit över världen. Genom en tidsmaskin kan man ändra på framtiden och på så vis komma vidare i spelet – exempelvis genom att sno en anatomisk karta över en tentakel i framtiden, skicka tillbaka kartan till 1700-talet och ge till en av George Washingtons sömmerskor ändras framtiden och USA:s flagga ser ut som en rödvitblå tentakel. En otroligt kreativ story och ett sjukt bra spel. Ett annat exempel på hur tidsskillnaderna används är när man måste lägga en flaska vin i en kapsel under 1700-talet varpå man i framtiden då kan plocka fram en vinägerflaska ur samma kapsel. Det tvingar en att tänka i nya banor än man är van vid och det är en av de stora tjusningarna.

![Day of the Tentacle][3] Day of the Tentacle (1993)

Sam & Max Hit the Road (1993) var också riktigt bra och i samma humoristiska anda som Monkey Island-serien. Två år senare släpptes Full Throttle – där man tar rollen som en biffig biker i en dystopisk framtid. Dessa två spel hade en sak gemensamt – de hade båda planerade uppföljare under tidigt 2000-tal som avbröts på grund av att LucasArts inte ansåg att äventyrsgenren var lukrativ längre. Nu kanske du tänker ”Men vänta nu!” men avbryt inte – jag återkommer till Sam & Max längre fram. 1995 släpptes The Dig som hade en mycket seriösare approach. Det handlar om en grupp astronauter som försöker ta sig tillbaka till Jorden från en övergiven planet samtidigt som vissa av dem glider allt längre in i galenskap. Ganska obehagligt, stundtals - inte den lättsamma stämning med glimten i ögat som man förväntar sig.

Jag har talat mycket om LucasArts nu men vad hände med Sierra egentligen? Säg det. LucasArts erövrade tronen under sent 80-tal och Sierra, som förvisso hade varit de stora pionjärerna inom genren, släppte med få undantag något av kvalitet under 90-talet och numera återstår bara spillror av dem. Men LucasArts fick knappast härska fritt. Revolution Software står för en av äventyrsspelsgenrens absolut populäraste serier – Broken Sword. Spelen handlar om amerikanen George Stobbart och den franska journalisten Nico som ständigt nästlar in sig i uråldriga religiösa kulter som… försöker ta över världen! Det är inte lika tramsigt som det låter. Första spelet kom 1996 och har i nuläget tre uppföljare (1997, 2003 och 2006) samt en nyversion av första spelet som släpps till Wii nu under mars. Dessutom går det rykten om att en film är på väg men det lär ju gå åt helvete som brukligt är.

![Broken Sword 3][4] Broken Sword 3 (2003)

Vad som är intressant med Broken Sword-serien är att den har fortsatt i ett stadigt tempo. Till skillnad från LucasArts som i slutet av 90-talet började ge upp äventyrsspelen till förmån för mer lättsmälta spel har Revolution Software fortsatt som vanligt. De fortsätter att leverera till sina hängivna fans och uppenbarligen säljer det fortfarande eftersom att serien fortfarande är aktuell. Dessutom har tredje och fjärde spelet överlevt övergången till modern grafikstandard utan att tappa känslan överhuvudtaget. Serien håller faktiskt sjuk hög kvalitet rakt igenom.

Jag var inne på att LucasArts dumpade äventyrsspelen. Innan den slutgiltiga avrättningen skedde placerades dock två milstolpar till i genrens historia. En av dem har jag redan skrivit om – fjärde delen i Monkey Island-serien. Den andra milstolpen var Grim Fandango (1998) som av många, inte bara inbitna fans av äventyrsspel, prisas som inte bara det bästa spelet i genren utan ofta som ett av de bästa spelen som har gjort. Det är förståeligt. Grim Fandango är ett av de mest genomtänkta, nyskapande och stämningsfulla spelen någonsin. Det utspelar sig i dödens rike där man spelar som en agent vars jobb är att hämta själar från de som nyligen har dött och forsla vidare dem i dödsrikets väldigt krångliga byråkrati. Trots alla utmärkelser och den saliga mottagningen sålde Grim Fandango inte särskilt bra och det var i och med detta som LucasArts dödförklarade genren och avbröt de planerade uppföljarna till Sam & Max och Full Throttle. De hade åtminstone tillräckligt med cojones för att släppa Escape from Monkey Island två år senare. Hur som helst hade en era tagit slut.

Där avslutar jag för den här gången. Tänkte publicera en andra, mer subjektiv, krönika i ämnet längre fram där jag ska gå igenom vad som hände i efterdyningarna av LucasArts och framförallt hur genren ser ut idag.