Förhandstitt: Bayonetta

Anders har tagit en svängom med Yusuke Hashimotos skolfröken med gothkomplex; Bayonetta. Är det dags för tronbyte i hack n slash-genren?

Av Anders Norén

Sitter i ett åbervarmt bås hos SEGA. Yusuke Hashimoto står bredvid sin tolk och ser allmänt ointresserad ut. För några minuter sedan skulle demonstrationen av Bayonetta ha startat, men den SEGA-representant som ska finnas på plats och dirigera föreställningen är spårlöst försvunnen. Journalisten bredvid mig tjuvstartar genom att fråga vad som skiljer Bayonetta och Devil May Cry-serien åt. Efter att ha översatt och fått ett svar vänder sig tolken tillbaka till honom, och berättar att man måste spela det för att att förstå. "Yeah right," tänker jag, och arkiverar det under F för Försäljningssnack.

Boy was I wrong.

När den försvunna SEGA-representanten väl anländer och demonstrationen rullar igång får vi se en mellansekvens där karaktären Luka träffar Bayonetta (den skolfröken med gothkomplex som är spelets protagonist). Medan den genretypiskt ostiga mellansekvensen rullar på skärmen berättar SEGA-killen om spelets handling. Han pratar om parallella universum, tidshopp och fan och hans moster, och i all ärlighet förstod jag inte speciellt mycket. Att döma av de rynkade pannor som satt bredvid mig var jag inte ensam.

Vad jag dock förstod så snart mellansekvensen ersattes av gammalt hederligt gameplay – och fick bekräftat senare, när jag belägrade demobåset utanför – är att det inte finns några konstigheter med Bayonettas gameplay. Efter att gått igenom en snabb tutorial där jag får pröva på några av spelets attackkombinationer skickas jag ut i ”the real deal”, och får pröva mina talanger mot de demoner som utgör större delen av spelets fiendegalleri. Jag chockerar mig själv när jag nästan ser ut att veta hur man spelar.

Anledningen till det är inte att jag plötsligt har förvandlats till en l33t gamer, utan att Bayonetta är ovanligt intuitivt. Jag har aldrig varit mycket för asiatiskt hack n slash – jag hatade Devil May Cry 4 – men trivs genast i Hideki Kamiyas nya take på genren. Det trots att spelet egentligen inte bjuder på några nyheter. Bayonetta gör precis samma saker som alla andra titlar i genren – men bättre. Striderna är snabbare, kombinationerna mer explosiva, avstånden mellan varje strid mindre, kontrollen mer intuitiv, bosstriderna mer storslagna. Gud lever i detaljerna, som man säger. Att spelet dessutom är riktigt tekniskt kompetent – notera tekniskt, designen är jag långt ifrån såld på – skadar inte.

Variation, design och handling. Den första är svår att bedöma efter bara en halvtimmes speltid, den andra är absolut vedervärdig och den tredje vet jag varken ut eller in med i dagsläget. Tre starka argument för att Bayonetta inte blir en titel att räkna med i vår. Det som talar för den saken är att min enda fundering när demot tog slut var om jag skulle ge blanka fan i kön bakom mig och spela det en gång till.