Förhandstitt: Diablo III

Nästan tio år har passerat sedan Diablo II frälste spelvärlden. Vi har testat den hett efterlängtade uppföljaren.

Av Anders Norén

Efter att ha jobbat på fothygienen i mässans längsta kö i nästan två timmar kunde jag skönja ljuset i slutet av tunneln: Diablo III. Intresset verkar det inte vara något fel på. Halva mässan tycks försöka ta sig in i Blizzards krypin. Jag sträcker upp handen tillsammans med tre överentusiastiska tyskar och leds fram till en av lokalens 30 datorer. Multiplayer. Diablo. Just like the good ol’ days.

Eller nästan, åtminstone. Efter att ha experimenterat med färgskalorna i föregångarna – grått-svart – insåg Blizzard att de inte kunde få till det som de önskade, och World of Warcraftifierade spelet med ljusare färger. Fansen uppskattade inte förändringen. Men när jag och mina tre vapendragare introduceras till den bistra ökenmiljö som figurerar i GamesCom-demot blåser mina sista tvivel bort tillsammans med ökensanden som yr på skärmen. Ja, Diablo 3 är ett snyggt spel.

Dödliga musklick

Men jag och min barbarian slösar ingen tid på att beundra omgivningarna. Tillsammans med övriga medlemmar av sällskapet ger vi oss ut i öknen, och det dröjer inte lång tid innan den första fienden dyker upp på skärmen. Det simultana anfallet resulterar i en skur av partikeleffekter och blodstänk. Ett ögonblick och ett dussin klick senare ligger den död vid våra fötter.

Fler och betydligt större grupper av fiender följer. Jag kastar mig rätt in i smeten, chockar så många som möjligt med Stun-attacken och följer upp med klubban medan den Witchdoctor – nykomlingssklassen i Diablo III – och de två Wizards jag spelar med ger mig understöd. Antalet fiender ökar stadigt, men med dem börjar också bildskärmsuppdateringen söka sig under 30-strecket. Oroväckande med tanke på att Blizzard själva bidrar med hårdvaran. Men trots problem med uppdateringen är det lika givande att se fiender explodera i skurar av blod i Diablo III som i originalet eller i tvåan. Det bör besvara fråga två.

Speleologi á la Blizzards definition

Efter ungefär 20 minuter når vi fram till demoversionens första grotta. När välkomstkommittén ligger i slamsor vid våra fötter går jag upp i nivå, och får åter uppleva den enkla glädjen i att göra och tåla lite mer skada. Det hjälper mig dock inte när herr övermod slår till, och min plötsliga framgång får mig att handlöst kasta mig in i en grupp av fiender. Jag dör, och får börja om vid grottans öppning.

När jag åter når fram till min grupp börjar ”Thank you for playing!”-meddelandet blinka på skärmen, och jag reser mig motvilligt från min plats och plockar upp väskan. Jag har fått två viktiga frågor besvarade. Ja, Diablo III är snyggt. Och ja, det är roligt att spela. Men jag har en känsla av att fansen inte kommer att bli nöjda om det blir något annat än nästa års bästa spel.

I dagsläget känns det inte omöjligt att Blizzard kommer att leva upp till förväntningarna.