Förhandstitt: Singularity

Med ett par mer eller mindre unika idéer och stor potential på multiplayerfronten kan förstapersonsskjutaren Singularity definitivt bli något utöver det vanliga.

Av Anders Norén

Medan jag försöker gräva fram anteckningsblocket ur min överfulla axelväska berättar utvecklaren från Raven Software, Nathan Peters, att Singularity har inspirerats av kalla kriget, science fiction och ett fabriksområde som låg i närheten av platsen där studions grundare växte upp. En salig blandning, tänker jag. Men så visar sig Singularity också vara mer än ännu en förstapersonsskjutare i mängden.

Du spelar som armépitt 1A (tänk Fracture eller Resistance) och råkar snubbla över en ö där ryssarna bedrev mystiska experiment under kalla kriget. Utan någon möjlighet att kontakta omvärlden måste du kämpa dig förbi de soldater som vaktar ön och avtäcka de hemligheter som ryssarna försöker hålla hemliga. Handlingen förstärks ytterligare av diverse ljudloggar och ekon av personer från från kalla kriget (BioShock, någon?), men det går inte att missta sig på vad som är spelets verkliga stjärna. Tidigt i spelet snubblar över en Time Manipulation Device, eller TMD – en apparat som kan manipulera tiden. Det är här Singularity börjar bli intressant.

Time Manipulation Device – TMD

Nathan Peters kickstartar demonstrationen genom att markera en ihopknycklad tunna och börjar med en knapptryckning göra den yngre. Den rätas ut, återfår färgen, och fylls med bensin. Han kastar iväg den mot en vägg, och tunnan exploderar i ett eldhav. Röda tunnor with a twist.

Men TMD:n kan även användas till att åldra föremål och fiender, vilket den olycksamma soldat vi stöter på får demonstrera. Hans kläder förvandlas till trasor, kroppen blir märkbart äldre och slutligen försvinner han i ett stort dammoln. Det är en intressant och unik effekt, men jag undrar i mitt stilla sinne hur spännande den känns när man använder den för 20:e gången.

Under de närmaste minuterna demonstrerar Peter hur man kan använda TMD:n till att återställa och förstöra skydd, ta sig förbi hinder, lösa pussel, lyfta och kasta iväg föremål och skicka soldater tillbaka i tiden – vilket inte förvandlar dem till skrikande bebisar eller blöta fläckar på marken, utan till rabiata galningar som inte kan skilja på vän eller fiende. Då det skulle bli lite väl enkelt om man kunde förvandla alla fiender till damm behöver TMD:n laddas upp efter att man har använt den, och medan man väntar måste man hålla sig till klassiskt run-and-gun. Med tanke på att känslan i vapnen var riktigt bra är det dock inget som kan läggas spelet till last.

Okej, men multiplayer då?

Och i dagsläget – ett halvår innan release – känns Singularity faktiskt som en välpolerad titel rakt igenom. Visst, huvudkaraktären skulle lika gärna kunna heta Nathan Bourne, och visst, dialogerna är enormt träiga, men Ravens FPS ser ändå ut att bli både enormt snyggt och roligt att spela. Men det finns frågetecken. Enligt Nathan Peters är enspelarkampanjen i Singularity bara åtta timmar lång, och då de ännu inte talar om multiplayerdelen är det svårt att veta hur mycket spel man kommer att få för pengarna. Jag hoppas bara att potentialen i en kärleksaffär mellan tidsförvrängningsfunktionerna och multiplayerspel inte går Raven omärkt förbi.

Frågetecken nummer två är betydligt mer intressant. För några månader sedan tillkännagav Activision att releasen av Singularity skjuts upp till första kvartalet 2010. Det för att undvika Call of Duty: Modern Warfare 2, som Peters så träffande beskrev som det fjärde kvartalets "50 ton gorilla". Men det var innan en hel drös med förseningar gjorde 2010:s första kvartal till det speltätaste någonsin.

Kommer Singularity att överleva i konkurrensen? Knappast. Det kommer att krossas av mer välkända varumärken som God of War 3 och BioShock 2. Activision har tydligen inte lärt sig något av Electronic Arts misstag med Mirror's Edge och Dead Space-lanseringarna förra året. Singularity har en del mer eller mindre unika idéer och ser definitivt ut att bli ett väldigt bra spel, men när det ställs sida vid sida med nästa års största titlar kommer det ofrånkomligt att floppa rejält.