Recension: Call of Duty: Modern Warfare 2

Uppföljaren till en av världens mest älskade förstapersonskjutare är här. Erik berättar vad han tycker om Call of Duty: Modern Warfare 2.

Av Erik Costoulas

A Tough Act to Follow

Jag hade höga förväntningar när jag startade Call of Duty: Modern Warfare 2 för första gången. Föregångaren – Call of Duty 4: Modern Warfare – var en riktigt bra förstapersonskjutare, dels tack vare gedigna kontroller och rolig action, men kanske mest tack vare de berättartekniska knep som utvecklaren Infinity Ward använde sig av. Då talar jag inte om själva berättelsen (som mest känns som generisk krigsporr) utan snarare om spelets lekfulla inställning till action-genrens traditionsbundna hantering av begrepp som protagonist och immersion.

Faktum är att några av mina absolut starkaste spelminnen kommer från enspelarkampanjen i det första Modern Warfare: när atombomben faller i Mellanöstern, när man ålar sig fram som krypskytt i ett strålningsskadat Tjernobyl, när man från ett flygplan ser fiendesoldaterna förminskas till opersonliga små vita prickar. Det var tydligt att Infinity Ward hade något att säga om kriget, och dess fasor, med Call of Duty 4: Modern Warfare.

Med enspelarkampanjen i Modern Warfare 2 har Infinity Ward återigen använt sig av dessa berättartekniska knep. Men tråkigt nog tycks de inte ha varit intresserade av att vidareutveckla konceptet vilket gör att mycket av det som händer i enspelarkampanjen mest känns som repriseringar av föregångaren. Och med ett undantag – den omdebatterade flygplatsscenen – uteblir därför föregångarens förmåga att beröra. En genomspelning av kampanjen innebär snarare en konstant känsla av déjà vu, något som känns extra trist med tanke på föregångarens höga innovationsnivå. Att spelets omfattande PR-kampanj dessutom har lyckats spoila praktiskt taget hela kampanjen genom otaliga trailers gör inte saken bättre.

Med detta sagt så utgör banorna, trots en hel del gammal skåpmat, fortfarande en välregisserad och varierad kampanj - om än i kortaste laget. Bandesignen är utförd med omsorg och bjuder både på en hel del vackra vyer och effektfulla sammanhang. Men, som sagt, magin saknas. Det hjälper inte heller att spelets cut scenes – med sin torftiga militära dialog som rapas upp över högteknologiska världskartor och stillbilder – mest känns som trista transportsträckor.

Modern Warfare 2 lämnar även en del att önska på teknikfronten. Spelet är snyggt och flyter bra på det stora hela, men på nära håll tenderar texturerna att se en aning sjaviga ut, och detsamma gäller fysiken som känns föråldrad i jämförelse med andra nysläppta stortitlar (såsom det mästerliga Uncharted 2). Upprepade småbuggar, som att fienders kroppsdelar allt som oftast sticker ut genom väggar, drar också ner det visuella helhetsintrycket.

Men även om grafik och fysik kan kännas en aning antikverade så känns spelets kontroller nästintill fulländade. Det är en fröjd att styra sin soldat på slagfältet, och att vapenarsenalen i vanlig ordning är både varierad och uppfinningsrik gör inte saken sämre. Här har Infinity Ward verkligen tagit fasta på den modernitet som speltiteln antyder då vissa av vapnen – typ obemannade missilbestyckade drönare och gevär med inbyggd hjärtslagsmonitor – nästan känns som science fiction.

Det är alltså med blandade känslor som jag spelar enspelarkampanjen i Modern Warfare 2 eftersom den fortfarande är bättre än de flesta av sina konkurrenter, men samtidigt misslyckas med att trumfa sin egen föregångare.

Special Ops

Special Ops-läget har presenterats som den stora nyheten i Modern Warfare 2. Här väljer man mellan ett gäng olika småuppdrag – allt från snöskoterracing till att överleva mot överväldigande odds – varav de flesta utspelar sig på delar av banor som lånats från enspelarkampanjen. Till skillnad från resten av spelet kan Special Ops spelas kooperativt såväl över nätet som offline med delad skärm.

Special Ops-uppdragen är överraskande svåra, även på lägre nivåer, och inbjuder därför till många timmars utmaningar för den som känner sig hugad (uppdragen låses upp allt eftersom). Men jämfört med multiplayern finns inte mycket som håller mig kvar här, och jag hade hellre sett möjligheten till ett samarbetsläge i själva kampanjen istället för de brottstycken av densamma som Special Ops består av.

Kom för enspelarkampanjen, stanna för multiplayern

Men… allt som står här ovan är egentligen bara en parentes - åtminstone för mig. Enspelarkampanjen och Special Ops kommer trots allt, för hundratusentals spelare där ute, bara att fungera som en förlängd tutorial inför de många och långa timmar som sedan spenderas med multiplayern.

Alla som har spelat föregångarens multiplayer vet att det inte finns många onlineskjutare som kan mäta sig med det första Modern Warfare, och det är ett faktum som tronarvingen Modern Warfare 2 inte bara förvaltar väl, utan dessutom lyckas förbättra.

Förmågan att finjustera varenda tänkbar detalj i de soldatklasser som man själv skapar är både uppdaterad och fördjupad. Och själva onlinematcherna i Modern Warfare 2 är precis lika bra, underhållande och gravt beroendeframkallande som förut. Här finns ett gäng nya banor (16 stycken, för att vara exakt) som säkerligen kommer att få tillökning via nedladdningsbart material vad det lider. Och både kartorna och de olika spellägena är designade med en sällsam fingertoppskänsla som gör att onlinematcherna känns mycket väl balanserade, trots att kombattanterna är utrustade med väldigt varierade vapen och förmågor. Att multiplayerläget dessutom har begåvats med en hel del uppgraderingar i form av vapen, utrustning och understöd gör inte saken sämre.

Uppföljare till älskade storspel har alltid mycket att leva upp till. Det kan tyckas vara hårt, men mot bakgrund av det kan enspelarkampanjen i Modern Warfare 2 sägas vara en besvikelse – trots att den faktiskt står sig bra i konkurrensen med liknande titlar. Det råder dock inget som helst tvivel om att multiplayern är precis lika storslagen underhållning som förväntat, och att det är den som kommer att hålla mig kvar en lång tid framöver.

Versionen som testats var till Playstation 3.