Recension: Army of Two: The 40th Day

Samarbetsskjutaren Army of Two har fått en uppföljare. Erik rekryterade en kompis för att skjuta sig fram genom ett terrordrabbat Shanghai.

Av Erik Costoulas

I december förra året, drygt en månad innan Army of Two: The 40th Day skulle släppas, gick företrädare för utvecklaren EA Montreal ut och gjorde avbön för den grabbiga tonen i föregångaren. Grabbigheten hade gått hem i USA, hette det, men européerna hade inte fattat grejen. EA Montreal lovade därför att dra ner på machoismerna och istället låta spelarnas stil influera hur huvudpersonerna Salem och Rios uppför sig: Ju fler high fives spelarna gjorde i spelet desto grabbigare skulle tonen bli, och "If you're taking it on a more serious level then the game reacts seriously," lovade EA-företrädaren.

Efter att ha spelat kampanjen på en mer "serious level" kan jag dock konstatera att The 40th Day är lika hjärndött som sin föregångare. Salem och Rios uppträder fortfarande som brölande jocks när de skriker "I love this job!" samtidigt som de mejar ner fienden med sina förgyllda Kalasjnikovs och spränger dem med sina diamantprydda handgranater. Testosteronnivån är skyhög när lojalitetsbetygelserna avlöser rumpdaskningarna, och man undrar hela tiden när de två legoknektarna ska komma ut ur garderoben och hantera den där undertryckta homoerotiska spänningen som ligger i luften.

Oavsett huvudpersonernas illa maskerade självförnekelse så är Army of Two: The 40th Day ett gediget actionspel. Jag gillade föregångaren också, trots vissa reservationer mot innehållet, och som co op-spel betraktat mäter sig The 40th Day bra i konkurrensen. Spelets kvaliteter ligger i spelmekaniken; i kontrollerna, utmaningen och, framförallt, samarbetet. Att lägga upp och genomföra en taktik med sin medspelare under stridens hetta - vare sig det handlar om att rädda gisslan, stjäla motståndarnas pengar eller att skjuta sin väg ut från en byggnad - är halva nöjet med spelet. Därför gör sig The 40th Day bäst i sällskap med andra spelare, vare sig kampanjen spelas online eller på delad skärm.

Den andra halvan av nöjet består mest i att skratta åt spelets dum-roliga ton och lövtunna story. Army of Two: The 40th Day tar sin början i ett terrordrabbat Shanghai. Medan skyskrapor faller och flygplan störtar försöker Salem och Rios ta sig därifrån, och under tiden blir de naturligtvis insyltade i terrorkomplotten. Storyn berättas genom cinematiska scener som är illa regisserade och vilar på ett svagt manus som gör att karaktärerna konstant faller in i stereotyper. Underhållande är det som sagt ändå, men man skrattar åt berättelsen, inte med den.

I ett desperat försök att ge den generiska terror-storyn mer djup har EA Montreal slängt in några moraliska val som spelarna ställs inför under spelets gång. Vid ett tillfälle befinner sig Salem och Rios till exempel på Shanghai Zoo. I en bur framför dem syns ett exemplar av den utrotningshotade Sibiriska tigern. Valet? Skjut tigern eller skona den. Vi sköt tigern, fick minuspoäng på vår moralmätare, utsattes för en melodramatisk cut scene som förklarade att arten nu var utrotad, och gick vidare med vår dag. Är det meningen att vi ska tro att hyrsoldaterna Salem och Rios - mitt i mördandet av hundratals fiender - plötsligt har utvecklat ett samvete? Inte troligt.

Trots en förhållandevis matig samarbetskampanj har The 40th Day också begåvats med flera olika multiplayerlägen som alla är samarbetsbetonade. Dessa sträcker sig från gamla hederliga deathmatches i Co-op Deathmatch till lika gammalt och hederligt flaggfångande i Control. Bäst av dem är dock Extraction där du samarbetar med andra spelare online i strid mot stormande horder av datorstyrda fiender. Hög stressnivå, tungt motstånd och behovet av taktiskt samarbete med de andra online-spelarna gör att Extraction är värt att återkomma till långt efter att kampanjen är avslutad.

Army of Two: The 40th Day är knappast felfritt, men spelglädjen i samarbetsläget överskuggar bristerna, och det räcker för att rekommendera spelet. Den spirande bromansen som utvecklas under spelets gång är bara en bonus.

Xbox 360-versionen av spelet testades för den här recensionen.