Recension: Vancouver 2010

Vancouver 2010 är inget höjdarspel. Erik är inte förvånad.

Av Erik Costoulas

Vancouver 2010 ser vid en första anblick lovande ut. 14 olika OS-grenar, ett utmaningsläge, ett onlineläge och ett fullt godtagbart utseende. Blir det här spelet som bryter trenden av dåliga OS-spel?

Nja. Det räcker med att starta den första grenen för att inse att något är ruttet i Vancouver.

80-talet ringde, de vill ha tillbaka sitt kontrollsystem

Vancouver 2010:s stora akilleshäl är de inkonsekventa, krångliga och föråldrade kontrollerna. I min enfald hoppades jag att knappmangling – den kontrollmetod som tvingar spelarna att peppra på knapparna snabbast möjligt – skulle dö ut redan på 80-talet med dåtidens primitiva sportspel. Utvecklaren Eurocom tycks inte hysa samma förhoppningar utan tar stolt in den antikverade traditionen i 2010-talet. Räck mig skavsårsplåstren, tack.

Knappmanglingen är dock inte den enda kontrollmetoden i Vancouver 2010. Långt därifrån. Faktum är att många grenar, trots att de är ytterst närbesläktade, har skänkts vitt skilda kontroller för att utföra exakt samma saker. I grenarna bobsleigh och skeleton styr jag t ex nerför iskanorna med de analoga spakarna, men i den nästintill identiska grenen rodel gör jag exakt samma sak med handkontrollens L2- och R2-knappar. Oklart varför, men förvirrande är det.

Måttligt underhållande som bäst

Grädden på moset är att de otaliga kontrollmetoderna – när man väl har lärt sig att hålla isär dem – ändå känns otympliga. Vissa grenar är smått omöjliga att styra, däribland freestyle-hopp, medan exempelvis kortdistansskridsko är enklare men desto mer utmattande eftersom den förlitar sig till ovan nämnda knappmangling. Lättast att kontrollera är de olika utförsgrenarna, som faktiskt dessutom lyckas förmedla en trovärdig fartkänsla och fläckvis lyckas vara måttligt underhållande. Jättekul blir det dock aldrig.

Trist är också att utbudet av 14 olika grenar som till en början känns hyfsat generöst i själva verket bara är sex olika grenar, eftersom skillnaderna mellan exempelvis utförsgrenarna är mycket små.

Offline

Spelets onlineläge hade kunnat vara ett försonande drag (delade plågor är trots allt lättare att bära). Även här misslyckas dock Vancouver 2010 med att leverera. Att ta sig in på en onlinematch fungerar sällan. Istället sitter man och väntar otåligt medan man uppdaterar online-lobbyn och hoppas att en motståndare ska ha vägarna förbi.

Det går lyckligtvis också att spela två spelare offline, något som stundtals lyckas underhålla förutsatt att man väljer rätt grenar att tävla i.

OS-spel brukar som sagt vara en besvikelse, och Vancouver 2010 är tyvärr inget undantag. De förvirrande kontrollerna, bristen på variation och det trasiga online-läget tar ett spel som hade kunnat vara medelmåttigt och gör det direkt dåligt istället.

Njut för all del av Vancouver 2010 när spektaklet drar igång i februari, men kolla då på den riktiga varan, inte den slarviga spelversionen.

PS3-versionen av spelet testades för den här recensionen