Filmkväll: Max Payne

Av Anders Norén den 24 januari 2010

Ända sedan jag såg den första trailern från 20th Century Fox filmtolkning av Remedy Entertainments mörka actionsaga Max Payne med Mark Wahlberg i huvudrollen har jag gjort mitt bästa för att ignorera rullens existens. Det har funkat ganska bra. Ända tills jag råkade snubbla över den i en "Två för 99 kr"-låda på det lokala snabbköpet, åtminstone. Mark Wahlbergs stirrande blick befallde mig att plocka upp den och bära den till kassan, och det var precis vad jag gjorde. 59 kronor, liksom. Hur illa kan den vara?

"There's an army of bodies under this river, people who ran out of time, out of friends. I could feel the dead down there, reaching up to welcome me as one of their own. It was an easy mistake to make." — Max Payne

Max Payne förhåller sig, åtminstone på ytan, ganska bra till källmaterialet. Max Payne är en polisinspektör i Los Angeles vars liv rasar samman när hans dotter och fru Michelle mördas av knarkare. Tre år senare snubblar Max över ledtrådar som pekar på att drogen V, tillverkad av läkemedelsföretaget Aesir Corporation, kan ha något att göra med morden. Han påbörjar en jakt på de ansvariga som ger regissörerna en ursäkt till att skamlöst kopiera slow motion-sekvenserna från Remedys actionspel – vilka Remedy i sin tur kopierade från regissören John Woos filmer. Ironiskt nog är det endast under dessa små sekvenser som Max Payne faktiskt är en smula underhållande. De är dessvärre både för få och för korta.

Det grundläggande upplägget är oförändrat, men bortom det har filmens skapare lyckats fucka upp så gott som allting. Handlingen är ologisk, har ojämn progression och verkar utgå från att tittarna är idioter. Den stora vändningen, att Michelle mördades av hennes arbetsgivare, Aesir Corporation, bör vara uppenbar även för den som inte alls är bekant med spelen efter bara tio-tjugo minuter. Max ägnar större delen av filmen åt att komma fram till den slutsatsen. Drogen V spelar precis som i spelet en central roll, men effekterna redovisas på ett annat sätt – tydligen drabbas de som brukar den av hallucinationer i form av mörka änglar, vilka tillåts ta utrymme vid ett par centrala punkter i handlingen. Rent visuellt är det en imponerande effekt, men det passar in i handlingen lika illa som, well, allt annat i filmen.

Men trots att Max Paynes handling är ett sammelsurium av uppenbara vändningar och förvirrande dålig progression är det inte filmens största problem. I dess huvudroll hittar vi Mark Wahlberg, och Mark Wahlbergs ständigt stirrande blick. Han har inte den vikt som krävs för att förmedla Max Paynes smärta och vrede, vilket han verkar vara väl medveten om. Han stirrar vilt och ser allmänt bajsnödig ut i varannan scen istället. Andra bortkomna skådisar är Mila Kunis – den irriterande flicksnärten Jackie i That '70s Show – som den ryska lönnmördaren Mona Sax och Christopher "Ludacris" Bridges som en inspektör som undersöker Max Paynes förehavanden. Mila Kunis ser ut som att hon har gått på upptäcksfärd i sin mammas garderob och bidrar inte med något som för handlingen vidare, medan Ludacris verkar känna sig mycket obekväm i de stärkta skjortorna och forcerade meningsutbytena.

Det finns en eller två scener där Max Payne verkligen briljerar, och visar att männen bakom filmen faktiskt tog med sig en eller två saker från Remedy Entertainments fantastiska spelserie. Scenen där Max Payne lutar sig bakåt och avfyrar en hagelbössa i slow motion är en av dem scenerna. Den när han sätter igång sprinklersystemet under en eldstrid med en insatsstyrka är en annan. Dessa enstaka ljusglimtar är dock alldeles för få för att motivera någon att genomlida filmens ologiska handling och Mark Wahlbergs idel stirrande blick. Köp spelen istället.