Augmented reality fortfarande en gimmick

Av Erik Costoulas den 20 januari 2010

Förra gången jag skrev om Gunman, innan jag testat spelet, gissade jag optimistiskt att 2010 kommer att bli året då augmented reality - där den verkliga världen blandas med den virtuella - tar fart på allvar. Sedan dess har jag spelat Gunman, och dessutom fått ett PR-ex av PS3:ans EyePet hemskickat (sisådär fyra månader efter release...).

Efter mina erfarenheter av de två spelen känns min tidigare prognos om det kommande året plötsligt väldigt osannolik. Jag ska förklara varför.

Gunman

Jag börjar med Gunman, som alltså är den första shootern till iPhone som utnyttjar augmented reality. Det görs genom att ett sikte dyker upp i telefonens videokamera och därmed tillåter spelarna att leka krig. När man blir träffad vibrerar telefonen, och alla spelare har en counter överst på skärmen som håller reda på poängen. Gunman är med andra ord en avancerad form av de pangpanglekar man lekte som barn där man formade fingrarna till en pistol och utbrast "piow piow!". Kul på pappret alltså.

Inte lika kul i praktiken.

Gunmans stora brist, bortsett från att man känner sig ganska jävla löjlig när man använder telefonen som pistol, är den färgidentifikation som spelet använder. Den innebär att varje spelare anger sin tröjfärg för att spelet ska kunna skilja deltagarna åt. Det fungerar tyvärr dåligt.

Jag rekryterade två hugade polare för en uppgörelse i min lägenhet (minusgraderna - och vår självmedvetenhet - tvingade oss att stanna inomhus). Den första rundan vi spelade bar jag en svart t-shirt. Det visade sig vara ett misstag eftersom alla skott som träffade något eller någon som befann sig på ett dåligt upplyst ställe i lägenheten registrerades som träffar mot mig. Jag förlorade stort. Rundan därpå bytte jag om till vitt, något som istället resulterade i att alla skott som träffade de vita väggarna i min lägenhet räknades som träffar mot mig. Mot slutet av den andra rundan spelade dock poängräkningen ingen roll längre, då hade jag och kompisarna redan tröttnat på det godtyckliga träffsystemet till den grad att vi alla, fnissandes som skolflickor, stod och sköt på saker som hade samma färg som motståndarnas tröjor (väggar för den vita tröjan, krukväxter för den gröna tröjan och en tavla för den blå). Gunman-fajten blev något av ett fiasko.

EyePet

Sonys EyePet, som bäst beskrivs som en andlig uppföljare till 90-talets Tamagotchi, bygger också på augmented reality. Här är det PS3-kameran PlayStation Eye som används för att filma golvet framför din tv. I kamerans bild av vardagsrumsgolvet framträder sedan ett lurvigt litet husdjur som du ska sköta om och leka med genom en rad olika minispel. EyePet är ett barnspel, gissningsvis avsett för kids mellan fem och tio, så att jag inte har haft särskilt roligt med spelet är ingen överraskning.

Min största invändning rör dock inte spelets innehåll, utan den bristfälliga teknologi som ligger bakom spelet. Jag vet inte om skurken i dramat är PlayStation Eye - en kamera vars bildkvalitet för tankarna till webcams anno 1997 - eller om det är mjukvaran som felar. Kanske är det en kombination av de två. Oavsett orsak så håller inte EyePet måttet. Den respons man får när man frenetiskt viftar med händerna för att påkalla den lille krabatens uppmärksamhet fungerar nämligen lika godtyckligt som Gunmans färgidentifikation, och om man väl lyckas vifta rätt så finns där alltid en tidsfördröjning. Till EyePets försvar ska det dock sägas att här också finns en hel del nytänk. Möjligheten att exempelvis teckna en bil på ett papper som spelet sedan översätter till 3D-form och gör körbar är riktigt grym. Men, som sagt, i slutändan faller spelet på den taffliga kamerakontrollen.

Hade jag tyckt att EyePet var roligt som sjuåring? Kanske för en stund, men jag tror att illusionen av immersion även bryts för knattarna när nyhetens behag har lagt sig och allt som återstår är ett spel som inte svarar på deras rörelser.

Trots att Gunman och EyePet skiljer sig åt i pris, målgrupp, innehåll, tema och plattform så visar de båda att dåliga tillämpningar av teknologin förstör upplevelsen. Med det sagt så är det dock också värt att påpeka att båda spelen är pionjärer i ett fält som fortfarande befinner sig i sin linda. Och även om varken Gunman eller EyePet innebär någon revolution för augmented reality som genre, snarare misslyckanden, så kan de förhoppningsvis lära efterföljande utvecklare att undvika den unga genrens värsta fallgropar. (Jag tänkte visserligen samma sak om Sonys EyeToy: Play för sex-sju år sedan, men ändå.)

För min del bordlägger jag min tidigare optimism kring augmented reality tills något bättre dyker upp. Under 2010 ska både Sony och Microsoft släppa kamerabaserade rörelsekontroller. Det lär innebära en uppsjö applikationer som använder augmented reality, och förhoppningsvis lyckas teknologin då hinna ikapp utvecklarnas ambitioner.