Darksiders saknar själ

Av Erik Costoulas den 03 februari 2010

Recensionsexemplaret av Darksiders kom - som de ofta gör - för sent. Jag hade spelet i min hand flera dagar efter att det släppts i butik, och därmed också flera veckor efter att jag redan hade läst en handfull hyllningar skrivna av mer lyckligt lottade recensenter som hade fått det skickat i god tid före släppet.

Den sena ankomsten ledde till att jag tog min tid med Darksiders (en framhastad recension flera veckor efter släpp kändes inte särskilt meningsfull). Så jag har lirat Darksiders någon timme då och då och prioriterat andra titlar däremellan. Jag unnade mig det, dels på grund av den sena ankomsten som sagt, men också på grund av att jag förväntade mig ett mästerverk som förtjänade att konsumeras i lugn och ro.

Mina förväntningar kändes motiverade eftersom Darksiders har jämförts med storheter som Zelda och God of War. Det har prisats för sina pusselmoment, sin stridsmekanik och sin story - tre saker jag håller högt i ett spel - och mitt pepp har följaktligen varit uppskruvat till max.

Men allt eftersom jag har spelat Darksiders har de där ursprungliga förväntningarna långsamt förvandlats till en dyster insikt: Darksiders pusselmoment och stridsmekanik är onekligen välgjorda, men den bajsnödiga storyn förstör helhetsupplevelsen.

Med tanke på att det är serieskaparen Joe Madureira som står bakom Darksiders kanske jag borde ha anat oråd redan från början. Jag gillade trots allt inte Madureiras alster ens när jag som okräsen tonåring nördade ner mig i Marvels superhjälteserier, och hans arv från Marvel-tiden är dessvärre fortfarande tydliga i Darksiders. Under spelets blodigt brutala, och därmed skenbart "vuxna", yta döljer sig nämligen ett spel som på bästa superhjältemanér är berättat för barn.

Den första halvtimmen av spelet lirades en sen kväll i sällskap av Alex och Anders. Av oss tre var det bara Anders som lyckades begripa vad spelets introduktion ens handlade om, vad hela skiten gick ut på. Själv satt jag och grymtade och stönade redan från start när storyn började ta form: Huvudpersonen War - en av apokalypsens fyra ryttare - hade av någon anledning förlorat sina (super)krafter och skulle av någon anledning bråka med himlen och/eller helvetet. Det skulle han göra på jorden som av någon anledning var postapokalyptisk.

Det hela var duktigt klyschigt och osedvanligt dåligt berättat - plågat av en karaktärsdesign som löpt amok, manusförfattare med en mental ålder i nedre tonåren, och röstskådespelare som spelar över mer än Micke Persbrandt.

Och det där ointresset håller i sig. Jag är ungefär sex timmar in i Darksiders nu, och någon förbättring skymtas inte. Istället är det samma gamla övertydliga och överspelade melodrama om och om igen. Det hela är så oengagerande att jag ofta glömmer jag vad det egentligen är jag håller på med för tillfället - vart jag ska gå och varför - varvid jag får pausa mig ut i menyerna för att påminna mig om mitt mål.

Jag tycker att man gör både Zelda och God of War en otjänst när man nämner dem i samma andetag som Darksiders. För även om den klart godkända spelmekaniken tillåter jämförelser så gör berättelserna det inte. Medan Zelda erbjuder en barnslig charm, och God of War en kallhamrad och becksvart humor, misslyckas Madureiras Darksiders - trots uppenbara ambitioner - att presentera en egen personlighet.

Kvar blir bara en hopplöst ointressant berättelse och en effektsökande estetik som mest för tankarna till de tröttsamma X-Menserier som Madureira klottrade i på 90-talet.