Suck it down!

Av Martin Axelsson den 28 februari 2010

Jag har de senaste veckorna försökt utforska spelutbudet till iPhone. Den första, uppenbara tanken är att det finns extremt mycket skit men det är tveklöst en väldigt intressant spelplattform och letar man lite finns det en hel del grymt bra och riktigt kreativa spel. Nostalgikern inom mig var naturligtvis tvungen att inhandla Doom-portningen. När jag var liten klarade jag mig aldrig särskilt långt i Doom utan IDKFA och IDDQD, och allt som oftast brukade jag bli livrädd av spelet - mer på grund av ljudeffekterna än det grafiska. Men jag tänkte att det var dags att damma av det och ge det en ny chans. Förväntningarna var väl inte enorma, direkt, då jag hade svårt att se hur styrningen skulle kunna funka bra på iPhone.

I sådana lägen är det skönt att bli positivt överraskad och så var faktiskt fallet med Doom - styrningen fungerar förvånansvärt bra och min gamla barndomsskräck har visat sig vara ett klockrent tidsfördriv. Och även om jag fortfarande hoppar till lite av ljudet från när imps kommer tillräckligt nära för att börja klösa mig så är jag riktigt nöjd med inköpet, trots att 49 kronor är ett något högt pris.

Hur som helst upptäckte jag att även det svettiga gamla liret Duke Nukem 3D också hade begåvats med en iPhoneversion och jag kunde naturligtvis inte hålla mig borta. Tyvärr gör den tredje dimensionen det hela mycket mer problematiskt än Doom där man endast kan sikta i sidled. När man helt plötsligt måste sikta upp och ner för att ha en rimlig chans mot alla flygande fiender blir det hela mycket svårare. Inte för att det funkade särskilt bra i originalspelet heller, då man fick göra motsvarande rörelser med Page Up och Down på tangentbordet.

Egentligen skulle jag inte rekommendera Duke Nukem 3D till iPhone, just på grund av styrningen, men då priset ligger på ynka 7 (!) kronor är det helt klart värt att köpa det, ställa ner svårighetsgraden och bara njuta av alla underbara oneliners i spelet.

"Guess again, freakshow. I'm coming back to town, and the last thing that's gonna go through your mind before you die... is my size 13 boot!"

Zerg-romantik

Av Martin Axelsson den 14 februari 2010

Jag kan inte påstå att jag är jättepeppad inför Starcraft 2, eller Diablo 3 heller för den delen. Det känns som att det Blizzard jag har vuxit upp med och älskat dog i samband med World of Warcraft-hypen som verkar smitta av sig på allt de gör numera. Att lägga till massa anime-aktiga färgexplosioner till i stort sett alla attacker i Diablo, eller att försöka göra Kerrigan till värsta Zerg-baben (Istället för något riktigt äckligt, så som det borde vara) känns lite för tillputsat. Det är frustrerande att tänka på hur mycket bättre, snyggare och råare allt hade kunnat vara. Visst, jag vet - petitesser. Jag kommer självklart spela båda spelen och de lär antagligen vara riktigt bra. Men ändå.

Hur som helst, dagen till ära har Blizzard lagt upp tre nya skrivbordsunderlägg, kryddade med ostigt pseudoromantiska ordvitsar. Kolla in dem här!

Mario-trean fyller 20

Av Martin Axelsson den 12 februari 2010

Idag är det exakt 20 år sedan som ett av världens bästa spel någonsin - Super Mario Bros 3 - släpptes i USA. Det intressanta i sammanhanget är att då hade det redan funnits i Japan i nästan ett och ett halvt år - och det skulle dröja ytterligare ett och ett halvt år innan det kom till Europa. Vid den tidpunkten hade dessutom uppföljaren Super Mario World redan släppts till Super Nintendo i både USA och Japan.

Inte för att jag personligen led av just dröjsmålet inför SMB3 - det dröjde åtminstone några år till innan jag och brorsan fick vårt första Nintendo - men det här indikerar att allt faktiskt inte var bättre förr. Och visst, det kan fortfarande ta tråkigt lång tid för vissa spel att korsa Stilla havet och Atlanten, men allvarligt talat - tre år?

Hur som helst, har ni inte sett videon nedan - gör det. Spelaren har i och för sig fuskat med frameskip, slow motion och så vidare, så det är inte en äkta speedrun, men videon i sig är ändå ett fint litet hantverk:

Kungen av Kong

Av Martin Axelsson den 06 februari 2010

En bra dokumentär kan handla om nästan vad som helst och ändå vara fängslande. Det är i min mening en stor del av tjusningen med dokumentärer - det kan vara intressant oavsett om det handlar om transsexuella arkeologer, slaget vid El Alamein eller världens största samling navelludd. Ibland är det dock väldigt skönt med en dokumentär som handlar om något man verkligen är genuint intresserad av. Häromdagen var jag på filmhumör och passade på att beskåda The King of Kong, en dokumentär som handlar om ett gäng eldsjälar som försöker slå världsrekord i den gamla arkadrökaren Donkey Kong.

Trots att jag hade hört en del bra kritik hade jag inte jättestora förväntningar men i slutändan blir det en riktigt bra och oerhört fängslande historia om utmaningar och motgångar. En otroligt sevärd film om man har någon form av spelintresse. Eller om man är helt ointresserad av spel och bara vill se en grym dokumentär.

Då mina tidigare erfarenheter av arkad-Kong var begränsade till något gammalt Game & Watch-spel som inte verkade så svårt var jag såklart tvungen att testa det riktiga spelet efter att ha sett filmen... Och vad ska jag säga? Jag förstod genast snacket från filmen om hur extremt svårt det var. Att få en miljon poäng är inte en liten bedrift, direkt. Testa själv här!

iProcrastinate

Av Martin Axelsson den 01 februari 2010

prokrastinera v. -de * (psykologi, även ålderdomligt) skjuta upp till ett senare tillfälle eller till en annan dag; vänta med till senare; förhala; dra ut (på)

Jag har sakta men säkert börjat inse begränsningarna i min gamla Nokia 6085 som inhandlades sommaren 2006 - det känns som att alla delar sitter löst och bara väntar på att ruttna loss. Att skärmen på telefonen dessutom slocknar var tionde sekund gör inte heller användandet roligare.

Så nu har även jag gått i iPhone-fällan och lagt en svettig beställning som gjort mig kännbart fattigare. Jag misstänker att Erik här på Gamezine bär lite skuld till mitt begär för att skaffa en iPhone - han och hans fördömda recensioner lämnar mig alltid med rödmosig blick och klåda i fingrarna.

Så tills Telia orkar frakta hit iPhonen (A.k.a. min nya orsak att smita undan Chalmers tunga hammare av plikter) dödar jag tid med den evigt underbara Portallåten:

Inför regnet

Av Martin Axelsson den 27 januari 2010

Heavy Rain släpps snart och jag har i dagarna kollat lite på Sonys pr-kampanj Four Days Challenge. Det ska tydligen föreställa en interaktiv gåta som sträcker sig över fyra veckor, där målet är att identifiera The Origami Killer, seriemördaren som Heavy Rain kretsar kring. The Four Days Challenge känns dock mest som ännu en Not Pron-ripoff, vilket förvisso inte nödvändigtvis är dåligt - tvärtom - men jag har länge anat att jag helt enkelt inte är tillräckligt klurig för att knäcka den typen av gåtor. Mina misstankar bekräftades med kraft när jag kollade läget i den officiella Facebookgruppen för Heavy Rain. När jag hunnit fatta att det var ett anagram som visades på hemsidan och börjat knåpa med det hade folket som diskuterade i gruppen gjort följande:

• Knäckt anagrammet
• Kollat källkoden på hemsidan och hittat en bild med namn killer_twitter.jpg
• Hittat en fiktiv användare på Twitter med samma användarnamn som det lösta anagrammet
• Hittat ett tjugotal ledtrådar från bakgrundsbilden på sagda Twitter-sida
• Börjat följa upp ledtrådar från de meddelanden som lagts upp på sidan

Mina framgångar kändes plötsligt väldigt små. Hur som helst så ska Sony ha en eloge för den väldigt kreativa marknadsföringen. De har definitivt lyckats väcka mitt intresse och jag lär skaffa Heavy Rain när det känns ekonomiskt försvarbart, det vill säga när det sedvanligt hutlösa nypriset har sjunkit med någon hundralapp. Det känns ändå som ett ganska nyskapande spel och som en frisk fläkt på spelmarknaden. Jag ser fram emot demot.

Megaman 10 - årets spel?

Av Martin Axelsson den 19 januari 2010

Jag blir fortfarande alldeles varm i hjärtat av tanken på att Capcom gjorde ett nytt Megaman-spel i 8 bitar så sent som för ett och ett halvt år sedan. Megaman 9 var en underbar tribut till den gamla skolans sidoskrollare och tydligen var det ett lyckat drag för i mars släpps Megaman 10 och hur gött kommer inte det bli? Med bossar som Commando Man, Sheep Man och Solar Man kan det ju bara inte gå fel! Dessutom kommer man kunna spela som Protoman vilket verkar ganska intressant om man kollar på trailern nedan. Förvisso kunde man nog spela som honom i 9:an också, nu när jag tänker efter, men jag vill minnas att det kostade en slant för den möjligheten. Jag utesluter i och för sig inte att det blir likadant i 10:an.

Jag är sjukt taggad, hur som helst! Bioshock 2? Heavy Rain? Starcraft 2? WoW: Cataclysm? Nya Zelda? Bah! För min del kommer nog Megaman 10 bli årets spel.

Nytillskott i vardagsrummet

Av Martin Axelsson den 13 januari 2010

Då har även jag fallit för den enorma frestelse som heter PS3 Slim. Det var insikten om att man faktiskt kan strömma all media på datorn över det trådlösa nätverket som fick mig att ta mitt förnuft till fånga. Visst, det kände jag ju till innan men jag besegrades väl till slut av Sonys marknadsföring i samband med lanseringen; dessutom har jag aldrig riktigt tänkt på hur underbart det vore att sitta i soffan och nöta film istället för framför datorn. Av en slump var 120GB-versionen slutsåld när jag beställde för drygt en vecka sedan, så min otålighet gjorde att jag fläskade på rejält med 250GB. Jag är vansinnigt nöjd med köpet så här långt - PS3:an gör sig grymt bra bredvid mitt Wii och mitt prylbögeri har nått ett nytt all time high!

Spelpriserna är dock ordentligt ångestframkallande. Tur att det finns sidor som Play.com i det läget - häromdagen lade jag en beställning om tre PS3-spel (Gissa vilka och vinn en badanka!) hos dem och hela kalaset gick loss på det extremt överkomligt priset 550:- inklusive frakt.

I och för sig har jag ingen aning om vad Little Big Planet går ut på, överhuvudtaget. Till en början trodde jag att det var en spinoff på det gamla PC-liret Little Big Adventure från 1994 men så är visst inte fallet, vilket är bra eftersom att Little Big Adventure var ganska kasst... Men många personer med koll hyllar Little Big Planet så jag räknar med att det är värt pengarna. Det enda jag känner till är att man på något vis bygger olika banor som man gör jag-har-ingen-aning på. Och det verkar ju... kul?

Nintendotumme

Av Martin Axelsson den 22 november 2009

Jag har i nuläget ett ofärdigt projekt och tre tentor som jag egentligen borde plugga till. Men det kan vänta. Idag prioriterades allt det bort till förmån för New Super Mario Bros Wii som legat orört här sedan i fredags. Det blev en åtta-timmars spelsession med två kompisar, och jag har - för första gången på många år - drabbats av Nintendotumme. Smärtan borde irritera mig men nostalgikicken överröstar det mesta; jag tänker osökt på gamla Track & Field till NES. Sjukt, egentligen, hur många blåsor det spelet orsakade. Och sjukt hur jag och brorsan fortsatte spela det, för det är ju egentligen inte så kul! Men buttonmashing och mustiga, armbrytande män med roliga miner var betydligt mer tilltalande då än nu.

Hur som helst, nya Mario har gett ett oerhört stabilt första intryck. Recension dyker upp så snart som möjligt!

Monkey business!

Av Martin Axelsson den 02 oktober 2009

Jag känner mig lite otacksam som har suktat efter del 5 i Monkey Island-serien i nästan 10 år och när det väl kommer är jag inte så lyrisk och överlycklig som jag har förberett mig på. Inte för att jag är missnöjd, absolut inte. Telltale har gjort ett grymt bra jobb med sin del i världens bästa spelserie. Tales of Monkey Island är förvisso knappast ett av världens bästa spel men ändå en värdig fortsättning i rätt anda. Så min första tanke var att min något uteblivna entusiasm berodde på att Tales of MI hittills känns mer som en åtta på en tioskala - medan resten av serien pendlar mellan nio och tio - och att det därför blivit lite avslaget.

Jag hade dock inte vågat hoppas på ett mästerverk så jag tror snarare problemet ligger i att allt gick för fort - Tales of Monkey Island presenterades för första gången på E3 i juni och första delen i spelet kom en månad senare. Det här känns som världens största I-landsproblem men jag hade nog föredragit att få längta efter ett releasedatum i ett år - verkligen bygga upp förväntningarna och kasta mig efter spelet när det släpptes. Nu hann jag knappt smälta beskedet innan spelet fanns ute.

Utöver del fem i serien så släpptes en remake på första spelet, The Secret of Monkey Island, i samma veva. Remakes blir i min mening sällan bra - oavsett om det handlar om film, musik eller spel - men jag måste säga att den här nyversionen är helt otrolig! Utöver röster och ny grafik finns möjligheten att, med ett knapptryck, när som helst växla mellan nyversionen och originalet från 1990. Klockrent för oss nostalgiker som saknar pixlar och 16-bitars magi då och då. Den bästa gärningen för retrofans sedan Capcom släppte Megaman 9.

Men som sagt, Tales of Monkey Island är bra. Riktigt bra. Även om andra delen kändes lite off med alla vattenmänniskor. Det blev helt enkelt lite fel stämning även om spelet och humorn i sig var kanon. Sedan har jag blandade känslor för upplägget med episoder, särskilt när varje episod blir ganska kort. I och för sig kompenserar det lite för min uteblivna längtan efter releasedatum, så jag bör väl vara tacksam.

Hur som helst ska det bli sjukt kul att spela episod 3 som släpptes häromdagen!