Play anywhere

Av Nima Peyravi Latif den 11 december 2009

Spela överallt. Recept: 1x PS3, batterier och en brutal Epson-projektor.

Whack-a-bone

Av Nima Peyravi Latif den 10 oktober 2009

Det enda jag kommit i kontakt med i spelväg under mitt tentapluggande på senaste tid är detta. Whack-a-bone kanske inte är något Uncharted eller Halo, men bortser man från att det är förfärligt creepy och ignorerar den läskiga rösten som monotont basunerar ut kroppsdelar så är det faktiskt helt okej.

Eller nej, det är det inte.

Tummen upp för CryEngine Sandbox

Av Nima Peyravi Latif den 27 augusti 2009

Ni vet sådana där tillfällen man egentligen borde göra något mycket viktigt men inte orkar? Just nu är ett sådant tillfälle för mig, men jag orkar inte flyttpacka, så jag sitter och renderar banor i CryEngine Sandbox. Vrålsnyggt och hutlöst roligt, men ack så tidskrävande.

Återkommer om jag lyckas skapa en spelbar bana.

End of show

Av Nima Peyravi Latif den 23 augusti 2009

Otroligt givande dagar här i Köln. En sliten redaktion sitter under de sista timmarna och skriver så att fingrarna blöder. Får ta och sammanfatta mina intryck lite senare, det börjar bli lite sent. Kan dock avslöja att stortitlar såsom Battlefield: Bad Company 2, RAGE, Uncharted 2: Among Thieves, God of War III, Brütal Legend och Scribblenauts har varit heta diskussionsämnen. Likaså Hannah Montana samt booth babes egentliga funktion på spelmässor.

Egentligen borde jag smygtagga alla våra GamesCom-artiklar med svett, freebies,skrikande tyskar, störtsköna utvecklare, booth babes och Mario-cosplay-kille-med-pungsvett. Men jag låter bli. Glöm inte att spana in alla våra förhandstittar. God natt på er!

Fussball med tyska soldater

Av Nima Peyravi Latif den 20 augusti 2009

Jag och Erik passade på att spela lite Fussball med en digital display. Tyska armén var där och värvade, så jag bad en av snubbarna att fota oss. Kan ju inte säga att det var så värst upphetsande och Eriks kommentar var: "Det är ju inget Hannah Montana". Jag förlorade förresten.

Guitar Hero 5 och Band Hero imponerar inte

Av Nima Peyravi Latif den 20 augusti 2009

Jag sitter i Activisions presslounge och lugnar ner mig i den sanslöst hektiska stämningen. Efter att ha beta-testat Band Hero och Guitar Hero 5 känner jag mig rent ut sagt uttråkad och jag undrar hur mycket nytt jag egentligen sett. Låt mig förklara varför min förkärlek till serien dött ut. Ett fantastiskt koncept som blivit till en kavalkad av gimmicks.

Band Hero (Wii, DS, X360 och PS3)

Band Hero är familjeversionen av Guitar Hero. Det är den version där föräldrar slipper oroa sig för att Iron Maiden ska förpesta deras barns öron. Märk min ironi, men det är i princip det man haft i åtanke när man utvecklat detta spel som släpps till Xbox 360, Playstation 3, Wii samt DS. I 360-versionen kan du spela med dina avatars och i Wii-versionen med dina Miis. Nintendo Wii-versionen samt DS-versionen var de vi fick demonstrerade under dagen. I Wii-versionen kan du använda din DS för att byta låtar och ändra i din spellista utan att avbryta spelandet på tv:n. Behändigt tillägg, men det gör fortfarande inte ett spel. Dessutom kan du spela ett så kallat Roadie-läge där de som spelar DS kör en mängd minispel på sina konsoler medan Wii-spelarna kör som vanligt. Målet för DS-spelarna är att sabba utrustningen för de som lirar på Wii-versionen. En katastrofalt krystad gimmick. När kommer en familj med full Band Hero-utrustning, ett Wii och två Nintendo DS spela denna dynga? Om Guitar Hero-serien vore en ko är den bara ett par spenar idag.

Nu till Nintendo DS-versionen av Band Hero. Här medföljer ett tillbehör med de klassiska gitarrknapparna som du fäster på din DS Lite (Observera att bara Lite stödjs) samt en silikonmodul som ska simulera trumspel. Inte för att jag överhuvudtaget tror på någon trumkänsla på en bärbar konsol. Man passade även på att skryta om att låtlistan bestod av cirkus 30 låtar, som vi alla vet kommer vara komprimerade och låta som Hannah Montanas Best of-skiva. Men har du tre andra vänner som också köper Band Hero kan ni ju kollektivt försöka skapa obefintligt samspel av glädje.

Guitar Hero 5 (PS3, X360 och Wii)

Guitar Hero 5-visningen bjöd på lite mer vettiga spelmekaniska element, men även här lyser nya, revolutionerande spelmoment med sin frånvaro. Du kan hoppa in och ut ur spel som du själv vill, ändra svårighetsgrad medan musiken fortsätter i bakgrunden. Utvecklaren talar om hur jobbigt det är när fulla personer ska navigera i menyerna på fester, så tydligen är det därför man lagt till detta. MusicStudio-funktionen har även blivit bättre och det är enklare att skapa egna låtar genom att välja mellan en rad olika mallar samt justera skalor.

Men det jag vill komma till är att gimmicks som dessa lika gärna kunde varit nedladdningsbart innehåll. Den nya låtlistan kunde ha varit ett massivt DLC precis som Titan Pack till Unreal Tournament III. Ja, jag vet, allt handlar om att generera vinst. Jag beundrar försäljningstaktiken, den är superb. Men att lura på folk ett helt nytt spel där serien bara marginellt tagit ett kliv framåt är skamligt i min åsikt. Spellägena är i princip identiska med föregående titel, förutom att det blir mer achievementinriktat där du belönas för exempelvis träffsäkerhet. Dessutom finns ett medley av dessa spellägen som man benämner Rockfest.

Nu låter jag överdrivet negativ, men jag hade förväntat mig så mycket mer av en av världens största kommersiella tv-spelsserier. Trots gästspel av bland andra Johnny Cash och Shirley Manson, en bra och saftig låtlista (vilket alla spel i serien egentligen har), måste jag ventilera och framhäva varför Guitar Hero-serien spårat ur. Vill du dock ha nya låtar och ett par usla ursäkter för att skapa en ny del i serien så visst. Men ha i åtanke det jag nämnt idag.

Modern Warfare 2: Overkill Edition?

Av Nima Peyravi Latif den 15 augusti 2009

Att utvecklarna verkligen tror på uppföljaren till Call of Duty 4: Modern Warfare är inte konstigt. Men en fullskalig Ghost-prototyp får nog inte plats i ytterligare en Special-Edition-utgåva.

Mindervärdeskomplex

Av Nima Peyravi Latif den 10 augusti 2009

26 minuter! Speedruns ger mig alltid mindervärdeskomplex. Nåväl, jag får väl trösta mig med att jag faktiskt spelar andra spel, vilket snubben ovan uppenbarligen inte gör.

I had fun while doing this, but I've got plenty of other things to do. Plus I never really intended to do this run anyways. Maybe that's why I sucked so bad. Oh well...

Debatten kring sex i spel

Av Nima Peyravi Latif den 08 augusti 2009

Egentligen har väl sex i tv-spel funnits med sedan starten. Olicensierade spel där etik och moral inte existerar. I och med Lara Crofts intåg verkar det ha blivit allmänt vedertaget att kvinnor i tv-spel måste ha gigantiska bröst och alltid vara lättklädda? Eller är det så? Har spelbranschen förändrats denna generation när spelandet är så utbrett? Industrin är ju i princip ett relativt nytt medium som behöver mer mognad. Men hur ska erotik och sexanspelningar hanteras?

I actually think the whole issue with sex in games is just one small part of the bigger issue of how themes and narrative are generally handled in games. Sex may be the most edgy or eye-catching part (from the perspective of a western mind at least), but it's still a small part, and I think the issue stems from the same source as a lot of things in gaming. - Daniel Sims, 1up.com

Primärt måste vi bedöma hur spelutvecklare väljer att använda sex implementerat i spelmekaniken. I God of War fick vi det som ett minispel, där du återställer lite liv genom att stimulera två nakna kvinnor. I Mass Effect blev det en estetisk utformad (och också oundviklig) sexscen som fick de största nyhetskanalerna i världen att gå berserk. Fruktansvärt onödigt att gå till strid mot ett så pass bra tv-spel, när spelserier såsom Leisure Suit Larry och Postal borde vara de som ifrågasätts. Men de är bottenskrap som inte alls har med seriösa storspel att göra.

Även om det inte alltid är passande att jämföra spel med andra sorters medier såsom film och böcker, är det svårt att inte göra det i sexdebatten. Film och böcker har alltid haft erotiska delar, mer eller mindre; så varför är det så svårt att acceptera sex som ett inslag i tv-spel?

Men som jag nämnde tidigare handlar allt om hur helhetsintrycket blir. Är Lara Crofts oproportionerliga kropp och enorma bröst ett försäljningsknep? Ser vi till bland annat Dead or Alive: Xtreme 2 så talar vi om ytterst mediokra titlar som säljer på sina sexuella anspelningar. Men å andra sidan har vi alltid de extrema spelen, vare sig det handlar om groteskt våldsamma scener eller spel där din enda belöning är sex. Spel som säljer dåligt, men samtidigt lämnar smutsfläckar på spelbranschen och enbart når ut till spelare genom det mediala rampljus de får.

Så var drar vi gränserna mellan exempelvis RPG-spel där en sexscen för handlingen vidare och förstärker speldjupet och de titlar där kvinnor enbart är sexsymboler? Spelbranschen är en mansdominerad industri, men förändring sker kontinuerligt i och med Nintendos Wii-framgångar. Vi talar inte längre om den tiden när vrålkåta nördar kunde sitta och dregla över pixel-ligg. Personligen tycker jag sex kan vara en del i tv-spel om det verkligen känns som det tillför något. Men är sex enbart en belöning, ett försäljningsknep och ett signum för spelet som inte alls ger mig spelglädje blir jag bara arg och irriterad. Särskilt när avföring såsom japanska Rape Game når ut. Tror nog Angry Video Game Nerd kan peka på sådant bättre än mig i klippet nedan.

Men i dagens spel tycker jag nog att sex måste användas mycket försiktigt för att inte förstöra helhetsintrycket. Vill spelutvecklare dock använda det fullt ut ska de såklart få göra det. Inget förbjud-alla-opassande-spel-som-i-Tyskland-fasoner. Men jag kommer inte köpa deras smörja, så är det bara och så tror jag de måste resonera i dagens spelindustrin.

Det finns också mängder av scener i tv-spel som bygger upp en emotionell stämning men som sedan förstörs. Ett exempel är Fahrenheit, där en vacker och känslosam scen spelas upp, men avslutas med att tjejen säger "Take me to the bedroom". En hårfin balans alltså. Man har fortfarande en lång bit kvar att vandra om man ska få erotiska inslag i spel accepterade precis som i film och böcker, där de i många fall är mycket vackra.

Varför Final Fantasy VII suger

Av Nima Peyravi Latif den 07 augusti 2009

När folk frågar mig vilket spel jag håller varmast om hjärtat blir svaret ganska ordinärt och klyschigt för en RPG-älskare: Final Fantasy VII. Spelet är och förblir ett mästerverk, men efter att ha plöjt igenom det episka äventyret för 37 gången kan jag inte hjälpa att reta mig på det som förblindar fanboys världen över (dessutom är jag på gnällhumör och bloggar är ett bra verktyg för att få utlopp för aggression). Men missförstå mig inte, spelet är fortfarande otroligt på många plan, men det finns två saker i FF7 som suger hårdare än SVTs "Grillad":

Karaktärsdesignen

Med en miljonbudget och ett sådant makalöst utvecklingsteam kunde man bara få till klossar som händer på alla karaktärer. Sedan ställer jag mig frågan jag länge tänkt på: Vad f*n tänkte de på när de designade Cait Sith och vad hände med munnarna? Visserligen har PC-versionen munnar, men inte försvinner klossarna för det. Prestationsmässigt hade PSX klarat mycket mer, särskilt med tanke på att färdigrenderade bakgrunder används genom hela spelet.

Dialogerna

Osammanhängande och många gånger grammatiskt inkorrekt. Det kommer moment i Final Fantasy VII där dialogerna har en hög Google Translate-faktor. Visst är japansk humor många gånger sjukligt vrickad, men när Cid med klosshänderna stelt försöker leka macho krävs mycket (läs mycket) fantasi för att gilla läget. Och när Aeris utbrister "This guy are sick" vet man att det är dags att spara och stänga av. Irritation.

Det är svårt att ta in, jag vet, för FF7 ska ju vara så perfekt. Men sanningen gör ont ibland och även ett av världens bästa spel har sina brister. Om vi skulle ta och få den där remaken någon gång...